a tripp down memory lane
var tvungen att gå en sen nostalgi-promenad när jag kom hem nu ikväll.
eller hem och hem, jag bor ju inte här längre. och nu ska dom flytta också. det känns så hemskt att aldrig mer få vara i sitt barndomshem, nu ska helt plötsligt en annan familj bo i det hus vår familj har bott i. det är ju på det här lilla stället jag har växt upp, lekt med mina barndomsvänner, åkt pulka, lärt mig "åka skidor" bakom huset i den obefintliga backen som jag tyckte var helt läskig på den tiden, sovit över, varit ute med pappa efter skolavslutningen i finklänningen när jag var liten, sent på kvällen och tittat på stjärnorna.
av mina vänner från när jag var liten bor ju ingen kvar, våra grannar som man sprang ut och in hos bor inte kvar, ingen leker där vi lekte längre. ändå känns det så sorgligt. jag kan varenda meter utan och innan, alla buskar och träd i parken, ån där vi brukade bada, där är det helt igenvuxet nu...
det är som om alla minnen från dom allra tidigaste till dom inte så gamla bara poppar upp nu, hela mitt liv liksom samlat i flyttkartonger. och det känns så jävla fel. jag är inte klar än, jag kan inte bara ta alla mina minnen och saker och hela mig för jag vet inte vart allt ska vara än. jag vet inte vad som är överspelat och vad som fortfarande gör ont, plus att det känns så tydligt att det verkligen bara är JAG nu. jag är vuxen, har ansvar för mitt eget liv, det är mitt ansvar att allt ordnar sig. jag kan inte bara åka hem och vara liten och låta mamma och pappa ta hand om allt längre.
jag kommer inte ha någonstans att "åka hem till" längre. ingenstans dit man liksom kan ta sin tillflykt. jag kommer aldrig mer få fira jul här, aldrig baka pepparkakor i köket, inte sitta i den första vårsolen ute eller gå sena kvällspromenader.
det känns som jag går sönder inuti för jag orkar inte möta den som är jag ännu och det blir för definitivt, för slutgiltigt, för att det inte går att gå tillbaka.
eller hem och hem, jag bor ju inte här längre. och nu ska dom flytta också. det känns så hemskt att aldrig mer få vara i sitt barndomshem, nu ska helt plötsligt en annan familj bo i det hus vår familj har bott i. det är ju på det här lilla stället jag har växt upp, lekt med mina barndomsvänner, åkt pulka, lärt mig "åka skidor" bakom huset i den obefintliga backen som jag tyckte var helt läskig på den tiden, sovit över, varit ute med pappa efter skolavslutningen i finklänningen när jag var liten, sent på kvällen och tittat på stjärnorna.
av mina vänner från när jag var liten bor ju ingen kvar, våra grannar som man sprang ut och in hos bor inte kvar, ingen leker där vi lekte längre. ändå känns det så sorgligt. jag kan varenda meter utan och innan, alla buskar och träd i parken, ån där vi brukade bada, där är det helt igenvuxet nu...
det är som om alla minnen från dom allra tidigaste till dom inte så gamla bara poppar upp nu, hela mitt liv liksom samlat i flyttkartonger. och det känns så jävla fel. jag är inte klar än, jag kan inte bara ta alla mina minnen och saker och hela mig för jag vet inte vart allt ska vara än. jag vet inte vad som är överspelat och vad som fortfarande gör ont, plus att det känns så tydligt att det verkligen bara är JAG nu. jag är vuxen, har ansvar för mitt eget liv, det är mitt ansvar att allt ordnar sig. jag kan inte bara åka hem och vara liten och låta mamma och pappa ta hand om allt längre.
jag kommer inte ha någonstans att "åka hem till" längre. ingenstans dit man liksom kan ta sin tillflykt. jag kommer aldrig mer få fira jul här, aldrig baka pepparkakor i köket, inte sitta i den första vårsolen ute eller gå sena kvällspromenader.
det känns som jag går sönder inuti för jag orkar inte möta den som är jag ännu och det blir för definitivt, för slutgiltigt, för att det inte går att gå tillbaka.
Kommentarer
Trackback
