jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
satt och tänkte på hur det är konstigt hur människor verkligen formar ens liv. alla man känt, umgåtts med, dom man varit kär i, blivit sårad av, dom man sårat.. om man inte hade glidit ifrån vissa, lärt känna vissa.. hur en del kan ha betytt massor en gång förr, eller hur jag iallafall trodde det då men hur jag ändå fattade att dom inte gjorde det. jag träffade en person häromdan, varje gång jag ser den här personen så blir jag lättad över att vi inte känner varandra längre, det var för mycket dåligt inflytande, för mycket sorg och depp och den här personen drog ner mig också. mitt liv kanske hade känts lika depp nu som för tre fyra år sen om jag hade hållt fast vid den personen. jag kanske är hemsk som tänker så, men ändå, man måste ju välja noga vilka man vill ha i sitt liv så att man får det liv man vill ha.. undrar om man klarar sig helt själv egentligen, eftersom man kan släppa taget om dom flesta förr eller senare, när det har gjort ont ett tag? eller så var det helt enkelt inte äkta då.. men det är rätt förundrande ändå hur många man lär känna som man sen inte känner alls längre.. det känns ju hopplöst om man tänker så men det är det ju inte, man har ju blivit den man tack vare det..
älskar DEN HÄR, den är fan underbar, älskar texten, älskar winnerbäck
älskar DEN HÄR, den är fan underbar, älskar texten, älskar winnerbäck
Kommentarer
Trackback